(Varning! Inlägget är väldigt luddigt och skrivet bara för att jag verkligen behöver skriva av mig. Vilket kan göra detta till ett aningen svårförklarat och väldigt personligt inlägg).

Ännu en gång idag, GAAAAAAAAAH! Det här gången för att nojjan slog till och en liten del nervositet börjar smyga sig på. Att springa ett par kilometer känns som att det skulle vara lätt gjort just nu.

Tankarna snurrar en väldig massa. Tankarna är mycket om hur ska det gå, kring upplägg, vad borde sägas, hur alt ska sägas, vad blir reaktionerna, hur kommer bemötandet om idéen bemötas, osv.

Shiiiiit, verkligen. Jag börjar bli jätte nervös och nojig, men jag har bestämt att det måste göras nu. Så får jag lite klarhet i det hela (förhoppningsvis).
Önskar mer än allt att det går bra. Dessvärre har jag en känsla av att det inte kommer gå som jag hoppas. Väldigt jobbigt faktiskt. Men jag tänker göra som jag brukar, med andra ord, jag kommer göra mitt bästa för att det ska gå vägen.
Hoppas så galet mycket att resterande parter i grytan är villiga att samarbeta och göra saken till någonting bra.